Har varit hemma hos mina kusiner de senaste dagarna, ja under påskhelgen!

Vi har umgåts, varit in till ett köpcentrum, och sen ätit påskmat och firat påsk, ätit godis.

BORTA BRA MEN HEMMA BÄST.

Vi kom hem idag, för några timmar sen efter en lång tågresa, alldeles för lång, man blev ju helt åksjuk och snurrig i skallen, så tågresan var nog de jobbigaste.

I övrigt så har lov veckan varit bra:
- Måndags: Läkaren
- Tisdags: Stan
- Onsdags: Sala
- Torsdags: Kusinerna
- Fredags: Långfredagen
- Lördags: Påskafton
- Söndag: Hem
___
- M – Besöker läkaren för att kolla upp en tidigare operation.
- T – Åker in till stan, och träffar kompisar, och sen handlar en tröja.
- O – Besöker Sala, av alla ställen.
- T – Åker till kusinerna, 40 mil tågresa, ungefär sammanlagt 6 timmars resa, på grund av byten och väntetid.
- F – Långfredagen, extra lång dag, är hemma hos kusinerna.
- L – Påskafton, besöker ett köpcentrum, och går runt i affärer. Äter påskmat, godis, och ja.
- S – Hem från kusinerna, borta bra men hemma bäst. 6 timmars tågresa, cirka 40 mil.

Nu ska jag sova  tidigt eller nåt snart för att jag är trött.

Bio med Robin, Dick och Jennifer, vi såg på filmen MrBean – Holiday (semester).

Sommartid började igår.

Min iPod video 80GB har kommit på leverans under gårdagen, hemleverans.

Oktober 2006.

I slutet på oktober månad fick jag tillbaka min inlämnade dator så nu fungerar den bättre, och jag får hoppas att den inte dör igen! Annars under oktober månad så har snön hunnit komma och det har blivit kallare, och vi börjar gå mot vintertider.

Min syster Sara fyllde år idag, och hon blev 15 år så vi firade henne med och åka till Stockholm, och äta god mat, och fika med tårta och sånt. Sen när man ändå är i Stockholm så passade vi på och kolla på massor med grejer och så shoppade vi lite.

Skickar ett inlägg från min mobil, eftersom min dator är på reparation. Jag vet inte när jag får tillbaka den, men jag hoppas att det blir snart.

Denna helg var jag på en fest som var tråkig, eftersom jag inte kände så många där, så jag gick hem ganska tidigt. Annars har det varit en lugn helg.

Min dator är konstig, och verkar ha gått sönder, tyvärr.
Blir och lämna in den, på data-sjukhus – verkstad!
Krya på dig datorn!

RIKSDAGSVAL 2006.

Släkten kommer på besök.
Kerstin (moster), Robert (morbror), Emma (kusin1) och Karl (kusin1), plus Gun (mormor).

”Låt oss vara! Låt oss leva!”

När Sanna en helt vanlig dag var hemma och hennes mamma som vanligt kom hem:

- Hej Sanna! Förlåt för att jag är sen men det blev en lång bilkö på vägen hem. Finns det någon mat? Sa Sannas mamma Marianne.
- Ja, den står i ugnen så att den inte skulle bli kall. Det är stuvade makaroner och köttbullar och så finns det brunsås till också.
- Tack så mycket, jag hade själv ingen lust att laga någon mat, sa Marianne tacksamt och sen bytte hon snabbt ämne. – Hur gick det i skolan idag då?

Hon kunde lika bra ha sagt ”gick du dit eller skolka du idag”?
Både Sanna och Marianne visste att hon skolkade, men en sak visste Marianne inte.
Hon visste inte hur Sanna hade det i skolan, hur hon varje rast blev mobbad och slagen, och hur lärarna alltid låtsades se åt ett annat håll bara för att han som mobbade hörde till en av de populära ungarna!

Han hade ett namn och det var Richard. Richard ”Hard” Andersson, han var ”snyggingen” som alla tjejer på skolan var ute efter, eller inte riktigt alla… (Sanna och hennes bästa kompis Sarah HATADE Richard ”Hard” Andersson.) Han kallades Hard av många, både vänner och fiender.. (Eller kan man kalla de som han mobbade för fiender? Nä det får bli offer.)…
Han kallades Hard av många, både vänner och offer, och jag var hans favorit offer.
Det hade varit jag sen jag började på skolan, i fyran. Nu går jag i åttan och jag orkar inte mer!

Den kvällen ringde jag till Sarah och sa med beslutensamhet i rösten:

- Nu är det dags. Är du beredd? Har du packat väskan med pengar, lite kläder och det andra nödvändiga? Jag visste att Sarah var beredd, det var hon alltid hon och Sanna.
- Beredd var ett litet kodord för att de skulle rymma.
- De hade bestämt efter redan halva terminen i fyran att alltid ha en bra väska som tålde mycket och som föräldrarna inte hade sett, att ha pengar som räckte till tåg- eller bussbiljett. De hade varit i stan och köpt en varsin bra väska som inte var för liten, tung eller uppseendeväckande så att de kunde ha lite kläder, pengar och det andra som var nödvändigt att ha med om de skulle rymma.

Nu, denna just natt var det dags. Sanna och Sarah skulle rymma. Bort från Richard, bort från arga föräldrar, bort från dumma lärare, ja bort från allting som bara var dåligt.

De skulle få ett nytt liv, nya efternamn skulle de också ha, allt hade de tänkt på, för nu, nu skulle ingen hitta dem!

En gång förut hade Sanna försökt rymma men det gick dåligt, hon hade snubblat över högen med skor som alltid fanns i hallen skor som var både hennes syskons och hennes föräldrars.
Då hade hennes föräldrar vaknat och sett henne fullt påklädd och hon skulle just ta på sig sin jacka. Hon hade skyllt på att hon mådde illa och behövde frisk luft, hon hade tur i oturen då för hon kom inte ut men hennes väska hade hon gömt ute i en buske, så på morgonen hade hon smugit ut och hämtat den. För på dan kan man ju inte rymma för är man på flykt så märks de oftast.

Men nu var det dags, nu hade hon förberett allt. Hon hade en repstege som hon fäste vid några krockar som hon och Sarah hade fäst under fönstret när de var ensamma hemma. Sen tog hon väskan på ryggen och började sakta klättra ner. Hon hade lämnat cykelhjälmen, för annars skulle de direkt se att hon cyklat.

När hon klättrat ner smög hon försiktigt över gården, efter några minuter så var hon på full fart på väg till motorvägen där Sarah väntade med två mopeder. En var Sannas och en var Sarahs, och i händerna höll hon två skitsnygga hjälmar som det glänste med eldslågor på.

De hade fått varsin moped i ”present” för att de skulle kunna komma till skolan snabbare, för Sanna hade det varit som att hoppa ner i en isvak, naken! Men nu var hon tacksam för att de fått dem, och igår hade Sarah varit och hämtat de två hjälmarna som en kusin till henne målat, de var inte nya. Men med den mörkblå bakgrunden och eldslågor, som såg ut att leva, på var de bättre än någonting annat Sanna och Sarah någonsin ägt!

Men nu bar det av, och de var på väg. De stannade bara tre gånger för att gå på toa och tanka. De var mycket försiktiga för att inte väcka alldeles för mycket uppmärksamhet.

Efter ca två timmar var vi vid ”lejontrappan” som vi kallade det. Sarah gick och köpte två färdiga mackor på närmaste café med två burkar loka vatten.

- Jag fattar inte att vi klarade det, sa jag överlyckligt till Sarah som höll på att ta av sig
sin mörkgröna munktröja.
- Ja, men nu är vi fria! Ropade hon halvhögt upp mot himlen.

Sarah hade inte bara velat rymma för att jag var hennes bästa kompis. Nä, det var en sak som bara hon och jag visste. Varje dag när Sarah kom hem med ett IG eller bara ett G så fick hon stryk. En gång hade hon kommit hem och hennes plånbok hade blivit stulen av en ficktjuv, hennes pappa gav henne så mycket stryk att hon bröt armen. När hon kom till skolan nästa dag så sa hon till alla som undrade att hon ramlat med cykeln ner i ett dike. Men jag visste och jag tröstade henne.

- Jag sa ju att vi skulle slippa all skit där borta och nu gör vi det, sa jag lyckligt till Sarah som nu hade tagit fram mobilen för att kolla meddelandena.
- Jag hoppas att det fortsätter såhär för min pappa har ringt mig och han säger att jag lär ångra att jag någonsin blivit född om jag inte kommer mig hem omedelbart. Han hade ringt för en timme sedan.

Sarah så rädd ut och hade panik i både rösten och blicken. Jag satte mig bredvid henne och kramade henne hårt, så sa jag:

- Jag kommer inte att låta något eller någon skada dig! Förstår du det?
- Ja… men jag är så rädd. Pep Sarah medans hon hade ansiktet mot min axel.
- Jag vet, jag vet. Men vi kommer klara av det här. Vi ska klara detta, det lovar jag dig!
- Lovar du? Sa hon med en röst som lät som en femåring som just sett ett monster i sin garderob.
-
Sarah var ingen femåring men hon hade allrätt att vara rädd. Men jag skulle skydda henne så länge jag levde och jag visste att hon skulle göra det samma mot mig.

Knappt fem minuter senare hade de tankat och var på väg till ett litet motell som de visste fanns där i närheten. Klockan var ju inte ens 04:00 på morgonen och de behövde verkligen sova.

Så de hyrde ett rum med en dubbelsäng och valde att ha det i tre dagar.

(Fortsättning, kanske – om jag kommer på något som verkar bra).

Sista veckan i april 2006.

Veckan börjar med att jag träffar Cecilia på måndagen, och vi går runt på stan och tittar på kläder, smink och killar, trevligt!

Sen under tisdagen händer det inget speciellt.

På onsdagen, fotograferar jag i Västerås och sen blir det och plugga gitarr läxa.

Torsdag då träffar jag Alexandra som jag spelar gitarr med, och vi tränar på gitarr läxan tillsammans. Sen skjutsar hennes pappa oss till spelningen med Mattias som är våran lärare och vi spelar och lär oss! Gitarr lektionerna är riktigt roliga, eftersom Mattias är en sådan bra, snäll och trevlig lärare!

Under fredagen och lördagen händer det ingenting speciellt.

Söndag – VALBORG!

Mormor kommer på besök och stannar några dagar – välkommen hit!

DRÖMMEN OM FRED!

DIKT/LÅT-TEXT!

Höga gubbar visa män, pratar ofta med stora ord.
Fast vad hjälper det när våldet finns på vår Jord.

Men för att vi i Världen ska få fred, krävs det att alla är med.
Om vi alla kan hjälpas åt så kan det inte vara så svårt.

Vuxna strider för sin rätt, medan många barn ej får äta sig mätt.
Fast man kan tycka vad är det för sätt.

Men för att vi i Världen ska få fred, krävs det att alla är med.
Om vi alla kan hjälpas åt så kan det inte vara så svårt.

Men för att vi i Världen ska få fred, krävs det att alla är med.
Om vi alla kan hjälpas åt så kan det inte vara så svårt.

Vi i Sverige, vi har det bra.
Ändå vill vi bara mera ha.

Vi äter oss mätta har kläder att ta på.
Tänk om hela Världen hade det så.

Men för att vi i Världen ska få fred, krävs det att alla är med.
Om vi alla kan hjälpas åt så kan det inte vara så svårt.

Idag fredag, började de med skola, sen så
inte så mycket mera. ;P piano spelning på
eftermiddagen, sen stan.. och sen fika med några kompisar!

TROTS ALLT BLIR DET BRA!

1. *Misshandel i hemmet
Hon såg handen höjas och förberedde sitt inre för slaget som skulle komma och när
örfilen träffade hennes kind, kände hon ingen smärta, hon hade stängt in sig.

Det enda hon kände var kinden som sved efter slaget, men detta var hon van vid.
Tårarna brände bakom ögonlocken, irriterat och förvånat blinkade hon bort dem.

- Vad fan har hänt med mig?
Tänkte hon förvånat. Jag som aldrig brukar gråta.

- ”Svara mig! Vart har du varit?”
Vrålade hennes druckna fader där han stod och svajade framför henne på smått ostadiga ben.

Spritlukten stack henne i näsan som så många gånger förr och hon såg äcklat på sin ovårdade fader.

Skulle hon berätta att hon hade varit hos en kompis så skulle han inte tro henne, det hade han aldrig gjort.

Hon tittade i riktningen mot sitt rum och önskade att hon kunde komma dit och stänga in sig,
men faderns väldiga kroppshydda skymde hennes flyktväg. ”Du har varit och knullat runt med en kille va? Din hora!”

Anklagelserna haglade över henne, men hon svarade inte utan bet bara samsat ihop sina läppar tills de blev till ett par vita streck.

Fader trodde att han hade prickat rätt när hon teg som hon gjorde. ”Du är precis som din mor, din hynda!” Springer efter killar och tiger sedan som muren!

Vrålade han ilsket och höjde knytnäven och gav henne ett slag i magen som fick henne att tapp andan och vika sig dubbel.
Hon stönade sakta av den oväntade smärtan och stängde dörren för omvärlden, dörren till sitt inre och smärtan.

Fadern gav henne ett slag över hennes mun som obevekligt teg, om hon sade någonting så skulle hon bara göra saken värre, det hade hon lärt sig vid det här laget.
Läppen sprack och blodet strömmade ner för hennes haka.

Med en lugn hand torkade hon bort blodet och lyfte sina gråa och själslösa ögon och såg in i faderns blodsprängda ögon.

Han hade lycktas göra slut på hennes mamma och gjort det så bra att det såg ut som en olyckshändelse, och hon visste att hon gick samma öde till mötes om hon inte gjorde någonting snart.

- ”Jag har varit hos en vän och gjort läxorna, jävla gubbe” sa hon med sin svårt sönderslagna läpp, men hånet gick inte att ta miste på.

- ”Du till talar din far med respekt!”
Ylade fader som han hade ett rött skynke framför sig och grep tag om dotterns strupe med båda händerna och började klämma,
hon flämtade efter luft och försökte rycka bort hans händer.
Men han var henne alltför stark, i stället klöste hon honom blodig på handlederna.

2. *Polisen kommer
Han upptäckte inte detta i sin ilska, inte heller polissirenerna som hade stannat utan för deras radhus.

Dörren ryktes upp och in kom tre poliser som lyckades bända upp faderns händer i sista ögonblicket och sedan bära iväg honom till polisbilen,
hela vägen vrålade han förbannelser över dottern som låg på golvet och kippade efter luft.

Inom sig var hon sorgsen över att de hade kommit och räddat henne så snart, hon hade varit så nära det barmhärtiga mörkret.
Nu blev hon tvingad att fortsätta leva det smärtsamma livet hon levde, där saknaden efter mamman henne var stor.

Sakta satte hon sig upp och smärtan i magen fick det att mörkna framför hennes ögon.
Hon kände blodet droppa från sin haka och kände hur uppgivenheten vällde upp inom henne.
Vad hade hon gjort för att straffas så?

En död mamma och en alkoholiserad far som hade tagit livet av modern och dessutom slog henne.

Misshandeln hade pågått sen ett par år tillbaka och hade hela tiden trappats upp allt mer eftersom fadern drack allt oftare och mycket.

Hon hade varit tvungen att stanna hemma från skolan vissa dagar i veckan då såren efter slagen hade varit alltför uppenbara, annars brukar hon kunna dölja dem.

Det var hennes mamma som hade sagt åt henne att inte tala högt om det hela eftersom hon skämdes över att ha en sån man,
dessutom ville hon gärna ha en perfekt familj som resten av sina släktingar.

Därför förnekade mamman hela tiden det som skedde även om hon själv utsattes för misshandeln, hon ville gärna tro att det hela var övergående.

Det tog livet av henne, tänkte Liv, som flickan hette, där hon satt på golvet. Ignorerandet tog livet av henne.

3. *Ensamhet och tystnad
Liv märkte inte att det hade kommit någon och ställt sig bredvid henne, hon var alltför uppslukad av sina tankar men hon ryckte förvånat till då hon hörde en röst säga hennes namn.
Förbryllat såg hon upp på Siv, en av hennes lärare som hon hade haft mest i skolan.

Hon såg Sivs sorgsna och medlidsamma min och förstod inte vad hon gjorde där i hallen, hennes hall.
Siv satte sig på huk bredvid henne och plockade fram en näsduk och torkade bort blodet från hennes haka.

Denna omtänksamma handling fick tårarna att återigen bränna bakom Livs ögonlock, men hon varken ville eller kunde gråta.
Uppgivenheten var alltför stor.

- ”Kom, jag skjutsar dig till sjukhuset så ska vi försöka ordna upp allt det här.

- ”Allt kommer att bli bra igen” sa Siv tillslut och hjälpte Liv upp.
Vet hon egentligen vad hon pratar om?
Hur kan någonting bli bra om det aldrig har varit bra?
Tänkte hon i sitt stilla sinne och lät sig ledas bort till Sivs bil innan de åkte iväg till sjukhuset.

Det var tryckande tyst i bilen och vägen till sjukhuset kändes lång.
Egentligen hade Liv gärna stannat kvar hemma och njutit av en stunds ensamhet, men nu satt hon där i bilen och var allt annat än ensam.

4. *På väg till sjukhuset
Utanför fönstret susade träd och hus förbi, ett efter ett.
Vindrutetorkarna dunkade rytmisk när de försökte torka bort regnet som föll tungt på framrutan av bilen.

- ”Vem ringde polisen?”
Frågade Liv plötsligt och vände på huvudet för att se på Siv, som körde.

- ”Det var jag” svarade hon och bromsade in vid trafikljusen, innan hon kastade en blick på Liv där hon satt bredvid henne med blåmärken i ansiktet, som hon försökte dölja med sitt långa, ljusbruna hår.

- Varför?
- ”Hur kunde du?”
Liv hann inte avsluta sin mening innan Siv avbröt henne.
- ”Därför att du behövde hjälp!”

- Du ha varit mycket frånvarande ifrån skolan och när du är på skolan så är du innesluten i dig själv. Det märktes att någonting inte stod rätt till. Jag har försökt tala med dig, men du har hela tiden undvikit mig.
- Varför har du inte berättat?

- Hanna har dessutom berättat om blåmärkena på din kropp som hon såg efter idrottslektionen
Förbannat också!

Det var inte meningen att hon skulle se dem.

- ”Jag trodde jag var ensam” suckade Liv frustrerat och undvek frågan angående varför hon inte hade berättat allt.

Genom regnet som föll tungt mot marken denna höstdag, kunde Liv skönja sjukhuset som låg längre fram på vägen.
Den gråa, kub liknande byggnaden såg knappast ut att innehålla sånt som kunde rädda liv.

Enligt Liv så såg det mer ut som en psykanstalt, men det kunde i och för sig vara ett annat namn för sjukhus.

Siv körde runt en stund på parkeringen innan hon slutligen kunde bestämma sig för en parkering.
Liv var snabbt ute ur bilen eftersom hon ville undvika alla slags frågor och få besöket på sjukhuset överstökat så fort som möjligt.

Allt hon ville var att krypa ner i sin egen säng och dra täcket över sig och stänga ute hela världen, som hade behandlat hennes så illa.

Regnet rann längs hennes ansikte och hon blev snabbt blöt, men det brydde hon sig inte om utan hon lät regnet tvätta bort blodet från hennes ansikte.

5. *Minnen från förr
Hon och Siv gick till sjukhuset ingång och hon fick smärtsamma minnen ifrån när hennes mamma hade dött där inne efter de svåra skadorna från fallet i trapphuset.

De undanträngda känslorna överväldigade henne så mycket att hon var tvungen att stanna till medan minnena rusade genom hennes huvud.

Hon såg framför sig moderns sönderslagna ansikte och huvud och alla slangar som gick till henne för att försöka hålla henne vid liv.

Hon kom ihåg hur hon hade suttit och sett på apparaten som visade mammans hjärtfrekvens och bett för hennes liv till en gud som hon önskade fanns just då.

Men det hon minns allra klarast var när EKG-apparaten slutade visa hjärtslag och bara blev till ett rakt streck.

En massa läkare i vita rockar hade kommit inrusande till mammans säng och trängt henne undan när hon ville omfamna sin mamma och kalla henne tillbaka.

De försökte rädda hennes liv, men tillslut insåg de att hoppet var ute och meddelade att mamman var död.

Den svarta avgrunden som hade öppnat sig under Livs fötter då, hade hon aldrig varit med om tidigare.

En stor klump av sorg och smärta växte i hennes inre och värkte smärtsamt, så smärtsamt att hon knappt kunde andas.

Den klumpen hade aldrig försvunnit från den dagen, men hon försökte ignorera den.

6. *Läkaren Berit

- Liv?
Hon rycktes tillbaka till verkligheten av Sivs frågande röst och svalde klumpen hon hade i halsen och steg in genom glasdörren, där de möttes av en sköterska. Siv förklarade läget och sköterskan såg bekymrad ut och sade åt dem att sätta sig ned och vänta medan han gick och hämtade en läkare.

Med darrande ben satte sig Liv ner på de orange plaststolarna och försökte tränga undan alla dåliga minnen som sjukhuset gav henne.

Blicken fastnade på en tavla med ett färgglatt motiv som hon inte riktigt visste vad det skulle föreställa, men det skulle säkert sprida glädje med tanke på alla färger. Hela sjukhuset innehöll sånt hade hon märkt vid förra tillfället.

Hon trodde det skulle vara för de sjukas tillfrisknande men hon tyckte det gav sjukhuset ett felaktigt sken, vissa dog faktiskt också.

Det borde ha funnits tavlor med mörka motiv, tyckte hon. Så att det fanns någon slags jämvikt.

Sköterskan kom tillbaka och sa att doktorn kunde ta emot henne.
Sakta reste sig Liv upp och följde med sköterskan, Siv var henne tätt i hälarna.
Sköterskan öppnade dörren till ett undersökningsrum och sade åt Liv att sätta sig där inne på britsen och vänta på doktorn.

Tyst satte hon sig där och undvek Sivs blick, istället såg hon på en plansch som visade människokroppen.
Hon satt just och studerade magen när läkaren öppnade dörren och steg in.

En liten, smärt kvinna i 60-års ålder stod framför henne och presenterade sig som doktor Berit.

Liv fäste sig direkt vid henne på grund av hennes stora mörkbruna ögon, som tycktes innehålla all livsvisdom.

Berit undersökte henne och ställde en massa frågor som Liv försökte svara på så gott hon kunde och tillslut kunde Berit konstatera att hon var helt okej, hon hade inte fått några inre skador av slaget i magen.

Lättnaden vällde över Liv, hon ville bort från sjukhuset så fort som möjligt även om hon gillade doktor Berit.
Hon hörde hur pennan raspade mot pappret i hennes journal när Berit antecknade allt hon hade undersökt och vad hon hade kommit fram till.

”Jag hoppas jag aldrig behöver se dig här igen Liv, med de blemmorna du har nu och kom ihåg att din mamma finns inom dig”.

Kämpa på, sa Berit innan de skiljdes åt.

Liv blev alltför stum av förvåning för att kunna svara och skakade därför bara hennes hand.
Hur visste hon att hennes mamma var död?
Hon såg efter Berit där hon gick genom korridoren med den vita läkarrocken flygandes efter sig.

Tankarna brottades i hennes huvud innan hon fick tillbaka en minnesglimt från när hennes mamma låg på sjukhuset.

Det var den kvinnan som brukade undersöka hennes mamma varje kväll och det var hon som var först framme när hennes hjärta hade slutat slå.

Liv kunde inte låta bli att sända en tacksam tanke till henne, för allt hon hade försökt göra för att rädda hennes mammas liv.

Siv tog tyst och medlidsamt Livs hand och tillsammans gick de genom den långa korridoren som ledde ut till entrén.
Liv kunde inte låta bli att kasta en blick bakåt mot den långa korridoren och sedan vända ryggen åt det hela.

7. *Trots allt blir de bra
Ute regnade det fortfarande och de stannade till under taket som fanns över entrédörren.

En osagd fråga tycktes hänga i luften mellan dem och Siv sa, utan att titta på Liv:

- ”Det kommer att ske en rättegång mot din pappa och troligtvis fängslas han för dråp och misshandel med tanke på det han har gjort mot dig och din mamma”

- ”Så jag kommer att slippa honom?”

- ”Du kommer att slippa honom vare sig han blir fängslad eller ej.”

- ”Han ska aldrig kunna få tillfoga dig samma smärta som tidigare. Han finns inte i ditt liv längre.”

Liv steg ut i regnet för att dölja tårarna av lättnad som trillade ner för hennes kinder.

Regnet strilade ner för hennes ansikte och hon stod där ute och grät för första gången på länge.
Hon lät äntligen tårarna komma efter att ha varit instängda så länge.

Muren som hon hade byggt mot sitt inre började sakta vittras sönder.
Lättnaden fyllde henne, tyranniet och skräcken var över. Smärtan och uppgivenheten var också över.

Pappan kunde inte längre göra henne illa, tyrannen var äntligen störtad.
Sakta sjönk hon ner på knä där ute på gruset och vände upp sitt ansikte mot himlen och lät regnet falla på det.

Hon var fri, hon var fri.

*SLUT

Skriven av: Mimmie

För: En svenska uppgift

Betyg/resultat: MVG

Är sjuk idag tråkigt!

Idag är det fredagen den 13onde januari och året är 2006.. och fredagen den 13 är ju otursdagar, men om jag har haft så mycket otur idag vet jag inte riktigt – varken tur heller i och för sig.

–Livet–

Livet är givet.
Vi lever här och nu,
både jag och du.
Tänk om Världen inte fanns,
hur skulle då livet ha en chans?
Denna fråga ingen vet,
oj jag tror jag är poet.

– Varandra –

Min känsla för dig är stor,
jag gillar dig mer än du tror.
Jag vill ha dig,
och du vill ha mig!
När jag på dig ser,
vill jag bara ha mer!
Det är något stort vi bär,
det är ordet kär.
Tänk om vi inte hade varandra,
vart skulle vi då vandra?